Sägnen om hovslagar Hans elev "Kroniken"
Från mina tidiga barndomsdagar
en liten kroknäst gubbe jag minns
som kände många oskrivna lagar.
ungdomen tror att såna ej finns.
De gamla hemligheter dock kände
På tal därom de unga nu le
Men mycket i gamla tider hände.
Och det jag er en aning vill ge.

"Kroniken" alla till gubben sade
fast Nils Erik Persson var hans namn.
Öknamnet ej på sinnet han lade.
Och barnen gav han jämt sin stora famn.
Från en ficka han jämt brukade taga
en lakritz som vi fick festa på.
Ja denna gubbe oss barn behaga.
Ofta han sägner berätta då.

Och nu helt ofta Nils Erik tubba,
att berätta om hovslagare Hans.
Då jag och syskon från läxor skubba,
ty liv i hans historier fanns,
Nils Erik skulle sig lära att trolla,
av denna hovslagar Hans en gång.
Och nu med orden han trevligt bolla,
Så vi tyckte stugan blev för trång.

I trolldom man hovslagare Hans kände,
som mästare i att trolla då.
Och därför jag mig till honom vände,
när jag var ung för att lärdom få.
Det vinter var. Till ett stall vi gångna,
Flera mörka kvällar jag och han.
Men nätterna de ej blev långa.
Han facinera mig denne man.

Att trolla jag försökte mig lära.
Och själv han mycket långt hade nått.
En ryslig ed jag dock måste svära,
at ej yppa vad jag lära fått.
Den saken kan jag dock Eder säga,
Att det helt ruskiga saker var.
Och till hin onde han alltid pläga,
Sig vända som till en riktig far.

Henrik Bellman.

Vi vax opp me två språk.
Vi sa i hittan å i dittan
Vi sa i henne å i denne
Vi sa en harn å en darn
Vi sa en hanna å en danna
Vi sa himme å borte
Vi sa ystat och västat
Vi sa neat å oppat
Vi sa myche annat å

Å int va dä nå problem inna man börje skola me språke
Å då skull man ju lärse å prata på finerska
Å dä va ju na språk som dom prata i Stockholm.
Å då sa man, att dä måst man lärse för å fo'na arbete
Å arbete dä gjorl man ju i både i skogen å i flottninga
Å hur än myche man, än arbete så vart dä' int nog
Å en dag så sa dom att nu ä dä dompe
Å då va dä berä fara söderut
Å då tyckje man hadd komme langt bortivarla
Å bortivarla ä int så långt bort nu'mer.

Nu'mer så far man som nan sorts turist när man far him
Nu'mer så tyck man dä ä nästan exotiskt nä dä ä tyst
Nu'mer så räke'n man tomhusa
Nu'mer så önsk man säg'te gammelti'n

I gammel'tin så var det guld och gröna skogar
I gammel'tin så va var allting myche bättre
I gammel'tin så höll man ihop
I gammel'tin så fanns alla kära kvar

Kvar finns bara minnen från fornstora dar
Kvar finns barndomens oskuld
Kvar finns den skuld, till de som bördorna bar.
Kvar finns det bara de ogråtna tårarna
Kvar finns det bara kärlek till vår hembygd
Kvar så finns det bara döden som kan skilja oss åt