Ormsjöbränna
Nisse Danielsson berättar om branden och evakueringen från fäbodarna.
I en almanacka från 1933, som jag har i min ägo, står för söndagen den 9 juli antecknat "skogseld". Den dagen kunde man från Granliden se röken från 7 olika eldar. Hela våren och försommaren hade varit mycket torr. Bäckarna torkade ut. I de små gropar som höllvatten kunde vi plocka fisk med bara händerna. Jag var förbjuden att ha tändstickor med mig i skogen.Fick inte göra upp eld. Normalt skulle man som getaregöra rök åt kreaturen när de skulle vila vid 11-tiden på dagen.
Som då 10-årig getarpojke har jag följande minnen från denna skogsbrand. Vid 7-tiden på kvällen när vi närmade oss fäbodarna hördes ett dån i luften, ungefärsom åska. Elden syntes väl på åsryggarna mellan Mon och fäbodarna.
Det brann såväl på marken som i trädtopparna. Toppelden drog i den västliga vinden flera hundra meter före markbranden. Elden hade börjat norr om Rismyran,i trakten av Loråskojan. Klockan 10 på kvällen kom Otto Eliasson från Ormsjö, för att se om vi levde. Elden gick ju fram helt utan kontroll. I fäboden fanns min faster Jenny och min farbror Hilbert. Förutom de kreatur som på dagarna gick på skogsbete fanns i stallet en häst. Vid 11-tiden på kvällen följde vi Otto upp till Vikströmsmyra, till den s.k.Grusgropen. Året före hade det byggts en väg från Mon fram till Vikströmsmyra. När vi kom upp mot vägen såg vi att det brann i torra träd och tjärstubbar ute på myren.Toppelden hade stannat av. På några timmar hade skogsbranden gått från Rismyra till Vikströmsmyra på en bredd av ca 1 km. Synen var skrämmande. Måndagen den 10 for vi i riktning mot Blajkfjäll med kreaturen.
Vid 10 tiden kom Adils bror Manfred och sade att elden kom bakefter oss. Vinden hade vänt och var nu sydlig. Vi drev hjorden, 12 - 15 kor ett 30 tal får och getter upp mot Kronstugan. Sedan österut mot Granlidbränna. Där mötte vi folk och djur från Granlidbränna och Granlidberget. Hjorden utökades till ett 50-tal kor samt ett 80-tal smådjur, kalvar getter, får och grisar. Alf Modin minns hur grisarna slogs som hundar när de möttes. Det var nu 5 -6 getare som drev hjorden öster om Granlidberget och Västvattenbäcken. Vi fick problem med färdriktningen och höll på att hamna i den eld som brann på Västvattenberget. Jonas Modin från Granliden kom och hjälpte oss att få tillbaka djuren till gamla fäbovägen öster om Vikströms och Stenbackmyrarna. Strax före Granbacken kom vi in i ett område där det fortfarande brann i det tjocka humustäcket. Djuren brände sig i hasor och klövar bölande bräkande och hoppande. Vi kom igenom helskinnade. Så väl djur som getare kunde ta sig till Mon och Knaften. De följande dagarna vallade jag kreaturen på hyggena öster om Mon. Vid 7-tiden på kvällen när vi närmade oss fäbodarna hördes ett dån i luften, ungefärsom åska. Elden syntes väl på åsryggarna mellan Mon och fäbodarna. Det brann såväl på marken som i trädtopparna. Toppelden drog i den västliga vinden flera hundra meter före markbranden. Elden hade börjat norr om Rismyran,i trakten av Loråskojan.
Klockan 10 på kvällen kom Otto Eliasson från Ormsjö, för att se om vi levde. Elden gick ju fram helt utan kontroll. I fäboden fanns min faster Jenny och min farbror Hilbert. Förutom de kreatur som på dagarna gick på skogsbete fanns i stallet en häst. Vid 11-tiden på kvällen följde vi Otto upp till Vikströmsmyra, till den s.k.Grusgropen. Året före hade det byggts en väg från Mon fram till Vikströmsmyra. När vi kom upp mot vägen såg vi att det brann i torra träd och tjärstubbar ute på myren.Toppelden hade stannat av. På några timmar hade skogsbranden gått från Rismyra till Vikströmsmyra på en bredd av ca 1 km. Synen var skrämmande. Måndagen den 10 for vi i riktning mot Blajkfjäll med kreaturen.