Dikter från Ormsjödalen
Utvalda dikter av Henrik Bellman
Dikter på Ormsjömål
Sägnen om hovslagar Hans elev "Kroniken"
Från mina tidiga barndomsdagar
en liten kroknäst gubbe jag minns
som kände många oskrivna lagar.
ungdomen tror att såna ej finns.
De gamla hemligheter dock kände
På tal därom de unga nu le
Men mycket i gamla tider hände.
Och det jag er en aning vill ge.
"Kroniken" alla till gubben sade
fast Nils Erik Persson var hans namn.
Öknamnet ej på sinnet han lade.
Och barnen gav han jämt sin stora famn.
Från en ficka han jämt brukade taga
en lakritz som vi fick festa på.
Ja denna gubbe oss barn behaga.
Ofta han sägner berätta då.
Och nu helt ofta Nils Erik tubba,
att berätta om hovslagare Hans.
Då jag och syskon från läxor skubba,
ty liv i hans historier fanns,
Nils Erik skulle sig lära att trolla,
av denna hovslagar Hans en gång.
Och nu med orden han trevligt bolla,
Så vi tyckte stugan blev för trång.
I trolldom man hovslagare Hans kände,
som mästare i att trolla då.
Och därför jag mig till honom vände,
när jag var ung för att lärdom få.
Det vinter var. Till ett stall vi gångna,
Flera mörka kvällar jag och han.
Men nätterna de ej blev långa.
Han facinera mig denne man.
Att trolla jag försökte mig lära.
Och själv han mycket långt hade nått.
En ryslig ed jag dock måste svära,
at ej yppa vad jag lära fått.
Den saken kan jag dock Eder säga,
Att det helt ruskiga saker var.
Och till hin onde han alltid pläga,
Sig vända som till en riktig far.
Henrik Bellman.
Vi vax opp me två språk
Vi sa i hittan å i dittan
Vi sa i henne å i denne
Vi sa en harn å en darn
Vi sa en hanna å en danna
Vi sa himme å borte
Vi sa ystat och västat
Vi sa neat å oppat
Vi sa myche annat å
Å int va dä nå problem inna man börje skola me språke
Å då skull man ju lärse å prata på finerska
Å dä va ju na språk som dom prata i Stockholm.
Å då sa man, att dä måst man lärse för å fo'na arbete
Å arbete dä gjorl man ju i både i skogen å i flottninga
Å hur än myche man, än arbete så vart dä' int nog
Å en dag så sa dom att nu ä dä dompe
Å då va dä berä fara söderut
Å då tyckje man hadd komme langt bortivarla
Å bortivarla ä int så långt bort nu'mer.
Nu'mer så far man som nan sorts turist när man far him
Nu'mer så tyck man dä ä nästan exotiskt nä dä ä tyst
Nu'mer så räke'n man tomhusa
Nu'mer så önsk man säg'te gammelti'n
I gammel'tin så var det guld och gröna skogar
I gammel'tin så va var allting myche bättre
I gammel'tin så höll man ihop
I gammel'tin så fanns alla kära kvar
Kvar finns bara minnen från fornstora dar
Kvar finns barndomens oskuld
Kvar finns den skuld, till de som bördorna bar.
Kvar finns det bara de ogråtna tårarna
Kvar finns det bara kärlek till vår hembygd
Kvar så finns det bara döden som kan skilja oss åt
Sägnen. Spå Märit.
En stor trollpacka sin boplats hade,
på näset vid Ormsjöbäcken
Med hin hon helt ofta rådslag hade.
Var vän med sjörå och näcken
Och hon med hin även skrivit kontrakt,
så att hon hade övermänsklig makt,
uti hela den vilda naturen,
över människor liksom djuren.
Men när kontraktstiden gått till ända,
då var hon och hans egendom.
Själv hon visste vad som skulle hända,
när hin att hämta henne kom.
Ej nåd han gav hur hon lisma och log.
Och därför spå Märit till flykten tog.
Till en lada hon flydde med all hast,
men därinne hin dock tog henne fast.
Och hennes kropp mot väggen han dängde,
så huvudet på henne sprack.
Och sen han djävulskt på kroppen blängde.
Ja av Märits blod han och drack.
Därefter med hennes ande han for
till stället där de osaliga bor.
Och Märits blod jag på väggen har sett,
där denna rysliga händelse skett.
Min farfars far hennes kas antände,
men detta han ångra dock fick.
Ja, hela trollkasen han uppbrände,
och honom sen illa det gick.
Ty några dar förrän hin henne tog,
hon sade och därvid helt hånfullt log.
"Att om bara någon våga skulle
uppbränna min så heliga kulle
då hela hans gård jag också förgör
och för alla himmelens vindar stör".
Ja gården brann så knappt askan fanns kvar.
Den hämnden drabbade min farfars far.
Henrik Bellman
Julgris'n
Smogrisa költve here
grisbiln, man stoppe
döm te en strisäck
å bar him dem
Sen arrd vi opp'n
han feck grispären
å gröpa å skum-mjalka
å sen feck'n allmecke
Å dä tyck'n om
Sen han hadd etä opp sä
så komme n'Ville Lars'n
ve slaktargrejen, å jäg vart
skicke å lån rompdrage
Ätte dä hadd smulle
så feck man hjalp tell
bion skull vispes
å vatten skull kokes
häri varmar'n
Gris'n skull skålles
å dä feck int vara na
kvar på svår'n
N'Ville skäfte kniva
å sen vart dä julskinken
å revbenspjälla å grisföttren
å fläske å skinksteka
Ätte treje slaktar sup'n
sa'n Ville att dä va en
ovanligt trevle gris i år.
Jäg vet'int va grisa ät idag
men int smaka dom som
på gammeltin
å mager ä dom
Cykla
Int fanns dä na bårncykla förr
man krup ihop unner stanga
när man skull lär'se
Å tongt geck dem
å na växla hadd dom i'nt
å slanga geck sönder ve'et
å man lappe vä gammslanga
Trampe man ovulet så släff'te
å hadd man otur
så slog man balla ti stanga
å dä jol ont så man bjale
Jänten cykle ju på damcykla
å dom slapp ju töcke
Na kedjeskydda hadd dom'int
å när böxbena fastne
så körl man ikull å skuve knäa
Å hoppe keja tå heri nan backe
då var dä bare styr
å hoppas att dä' int va na folk ivägen
Då ekren geck å så lure man
kring dom som va hel
men te slut så skeve hjule
så dä skavd mot framgaffeln
På paketållarn så fanns dä fjären
som man kunne kläm fast paketa
då man hadd vöre å handle
men dem va'int na bra när man hadd
vöre å kört råglimpa på Uffes
Cykeln hadd man å tack för myche
men svärola man lärd sä då dä klatre
hadd man nog kunne klar sä uttan