"Slottet" i Västra Ormsjö
År 1880 lät skogsbolaget Björknäs uppföra en efter våra förhållanden pampig byggnad på hemmanet, 200 m. norr om nuvarande Kjell Karlssons gård i V:a Ormsjö. I folkmun blev denna byggnad kallat för "slottet". Avsikten från bolaget efter det man hade förvärvat hemmanet, var nog att bygga ett ståndsmässigt hus, som kunde vara kontor och bostad för bolagets chefer. Hur det nu blev med denna sak, så finns det inga klara uppgifter om detta. Och vilka som bodde på "slottet" dom första åren kan man bara spekulera om. På hemmanet fanns det sedan tidigare en ladugård strax söder om, det fanns även en bryggstuga, tork/rökbastu och en del andra byggnader. "Slottet" hade under sina hundra år många hyresgäster.
Till att börja med arrenderades "slottet" ut under dom första trettio åren. Och år 1915 så lät skogsbolaget uppföra en ny ladugård, som fortfarande står kvar. Efter det att skogsbolaget tagit ut det mesta av skogen, sålde man hemmanet 1924, till Erik Eliasson. Avsikten var att sonen Anselm, skulle ta över detta hemman. Men drunkningsolyckan kom emellan där både Anselm och brodern Elias omkom. Adele Eriksson dotter till Erik Eliasson kom därefter att ärva hemmanet, men hon kom aldrig att bosätta sig där. Men hon kom ändå att för generationer framåt i tiden att sätta sitt namn på sina ägor. Efter stutvattenbäcken har vi Adeles raningen. Och hon fick även en väg uppkallad efter sig, Adeles raningns väg. Anders August Hedberg köpte sen hemmanet, men på grund av bristande underhåll revs "slottet" i början på 1980- talet. Och i dag finns delar av slottet uppsatta som fritidsbostad i Granliden Ormsjö. Förr i tiden så var det vanligt med timrade hus, och dom var lätta att riva och montera upp på ett annat ställe.
Förste arrendatorn på "Slottet"
Nils Erik Persson född 1835 och hans hustru Anna Kajsa Jonsdotter född 1833, skulle bli dom första arrendatorerna på "slottet". Nils Erik och hans hustru bodde i Långfors och fick där sonen Per Erik född 1858, och dottern Anna Catharina född 1861. I slutet på 1880-talet så flyttade dom till Ormsjö och sökte nytt land. Dom kom att slå ner sina bopålar på det vi idag kallar klaterbacken. Där byggde dom ett mindre hus och odlade upp mark. I mitten på 1890-talet fick man erbjudande om att arrendera hemmanet där "slottet" var beläget för 800kr/år. Det var mycket pengar, men man kunde arbeta åt skogsbolaget Björknäs och betala av arrendet. Familjen flyttade in på "slottet" och arbetade upp stället, och man kunde skaffa sig många kreatur, och det gick över förväntan. Sonen Per Erik Nilsson träffade 1897 Maria Kristoffersdotter född 1884 i Tåsjö, och tycke uppstod. Per Erik och Maria övertog nu arrendet och blev storbönder i Ormsjö, och hade bl.a. grisavel. Föräldrarna till Per Erik flyttar nu in i bryggstugan och Per Erik och Maria skaffar sig nu ytterliggare sju barn. Men Per Erik blir sjuk och dör 1918 när yngsta barnet Bruno är ett år gammal.
Fotografi nedan taget av familjen Per Erik Nilsson strax innan hans frånfälle. Fr.v. Per Erik, Bruno, Lina, Elis, Hillevi, Rosina, Erik, Maria, Betty. Matilda saknas på fotot för hon var piga hos Aldens och kunde inte komma ifrån. Elis är den ende som nu lever, och är 95 år, och boende på Sjulmyra i Knaften. Kallas också för "Knaftarkungen"
Vräkningen från "Slottet"
Efter makens frånfälle blev det nu mycket svårare för Maria. Men barnen växte upp och de var duktiga med allt på en gårds göromål. Men Maria måste nog ha tärts av en dröms frihet, undan oket av att inte vara sin egen. Kvinnorörelsen kämpade för sin rösträtt, och arbetarna för drägligare arbetsvillkor. Maria måste ha påverkats av detta, och om hon nu skrev brev eller om Kata Dahlström sökte sig till Ormsjö, finns ingen dokumentation om. Men Kata kom till Ormsjö, och Maria Nilsson upplät övervåningen på "slottet" för att hålla föredrag om socialismen och socialdemokratin. Inträdet kostade 25 öre, och barn fick gå in gratis. Slottet fylldes till bristningsgränsen, och alla blev uppfyllda av demokratin. Kata Dahlström har i senare historiebeskrivning jämnförts med skräddaren August Palm och Hjalmar Branting. I Ormsjö hade vi även agitatorer som Henrik Bellman och Ingel Brännlund som gjorde stora insatser, för att bygga upp den lokala arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.
År 1923 sade skogsbolaget Björknäs upp arrendet som hade löptid om tjugio år, och Maria fick ej heller något erbjudande om att köpa ut, trots att möjligheter skulle ha funnits därtill. Maria med barn erbjöds istället en oländig plats i Lövstrand som dom efter påseende tackade nej till. Sista erbjudandet från bolaget blev Sjulmyra i Knaften. Det var ett hån mot all anständighet som man överhuvudtaget kan kräva av ett skogsbolag, som gjort miljonvinster på norrläningars fattigdom. När man i ett historiskt perspektiv åhör denna berättelse kan man osökt dra vissa slutsatser om att 1921 så besökte Kata Dahlström "Slottet" och att det blev konsekvenser. Av detta borde vi lära oss om något.
Erik, som nu var den äldsta sonen i syskonskaran fick nu ta ett stort ansvar. Första tiden bodde man hos Sjöbergs i Knaften. Man köpte Anna Westergrens fäbod på Rönnberget och flyttade den till Sjulmyra och byggde en ladugård och alla dom byggnader som behövdes därtill. Från ingenting kunde denna familj klara sig på en liten myr i södra Lappland. Denna myr som fått namnet av lappen Sjul, borde för all framtid kulturminnesförklaras.
När vi har kommit så här långt i våran berättelse har vi bara kommit halvvägs. Elis som Nu är 95 år och boende på Sj ulmyran kan berätta om det som hände för snart hundra år sedan . Vi har inte berättat om all trolldom som Elis far och farfar besatt. Att kunna se in i framtiden och att kunna stä blod. Vi har många berättelser som är nedskrivna, och som vi hoppas kunna publicera vid ett senare tillfälle.
Hans Erik Persson kallades också för "Kroniken" antagligen för att han var stämningsman och arbetade för Kronan. Och hans son Per Erik Nilsson kallades för "Kronpetter" och därav namnet Pettersboern.