Ormsjö - olyckan år 1936
DAGENS NYHETER
Tisdagen den 12 Maj 1936
Extrablad
14 DRUNKNADE
Flottningslagets motorbåt kapsejsade vid Dorotea
En fruktansvärd drunkningskatastrof inträffade vid 1/2 6-tiden på tisdagsmorgonen i Ormsjö, en by tre mil väst om Dorotea. En motorbåt med 23 flottningsarbetare kapsejsade, varvid 14 av de ombordvarande omkom, Orsaken till olyckan uppges vara att motorbåten överlastats. Den var avsedd för transport av på sin höjd 15 personer.
Att sedan extrabladet och vissa andra första uppgifter ej voro uttömmande må tillskrivas den skyndsamhet, varmed de tillkommit. Påföljande dag gav tidningspressen, främst de tre Umetidningarna, i ord och bild en framträdande skildring över händelseförloppet och dithörande stycken. Samtidigt startades en riksinsamling för de av tragedien hårdast drabbade, till vilken flertalet större tidningar i huvudstaden och på landsbygden välvilligt ställde utrymme till förfogande. En summarisk överblick av olyckans konsekvenser för de när-stående och hjälpaktionens syfte lämnades i uppropen. Det lokala uppropet, sådant det förekom i länstidningen Västerbottens-Kuriren, är värt att bli bevarat. Efter dess ingress heter det: "Den fruktansvärda olycka, som drabbat de hemvändande flottningsarbetarna från Ormsjö by i Dorotea, hotar många med den bittraste nöd. 9 hustrur ha blivit utan make. 21 barn ha förlorat sin far. Det finns gårdar, där 2 eller 3 män ha skördats av döden. Ekonomisk hjälp är av nöden, och Västerbottens folk står närmast till att träda emellan. Den hjälp, som kan ges från de bortgångnas egen hemprovins, får också karaktären av en sympatiyttring för de nödställda familjerna från deras västerbottniska landsmäns sida. Nu är handling bättre än ord. Skänk ormsjöborna ditt stöd. De insamlade medlen komma att fördelas i enlighet med anvisningar av sakkunniga bygderepresentanter.
Insamlingsarbetet fick en synnerligen god start och började svälla ut. Någon organiserad form för medlens förvaltning och användning för avsett ändamål fanns ej. Det var då som landshövding Gustav Rosén ställde sin kända kraft till förfogande och delade de allmänna intressena, vilka här gällde hjälp åt några av hans hårt prövade länsbor. Landshövdingen framlade frågan inför länsstyrelsen, som förordnade "ledamöter och suppleanter i en kommitté för handhavande och utdelning av de gåvomedel, som inflyta för att tillgodokomma de efterlevande till de genom drunkningsolyckan vid Ormsjö den 12 maj 1936 omkomna
Katastrofen
Ett flottarlag på omkring 40 personer från Ormsjö by och närliggande områden, vilka bedrivit flottningsarbete i den s. k. Ormbäcken, voro på hemväg. Strax innan klockan 5 på tisdagsmorgonen - olycksdagen den 12 maj 1936 - hade sedvanlig salut, tre dynamitskott, ekat över nejden från flottarna till tecken på att årets flottning lyckligen var överstånden. Flottningen hade sista dygnet forcerats. Vila och sömn hade man icke unnat sig för att fortast möjligt få sitt flottningsarbete slutfört. Kommer härtill det påfrestande arbetets art, kanske detta något förklarar svårigheterna att behärska en kritisk situation, som fordrar alla krafters samverkan. Det sades, att några närstående hemmavarande hört glädjesaluten, men att denna en kvarts timme senare förbytts av intensiva hemska nödrop. Det ohyggliga hade hänt. Av de hemvändande hade 23
färdats i en specialbyggd s. k. landrensningsbåt med inbyggd råoljemotor, tillhörig flottningsföreningen och lastande upptill 28 å 30 personer. Övriga arbetskamrater begagnade vanliga roddbåtar. Morgonen hade varit strålande vacker. Sjön hade också legat spegelblank, utan krusning på vattenytan Visserligen hade här och där i sjön ännu legat kvar en del ismassor, men dessa hade ej berett några svårigheter. Motorbåten hade framförts i de stora vattenråkar, som bildats. Det var i en av dessa senare man girade och där olyckan inträffade. Båten började taga in vatten, pumpen var obrukbar, och på några ögonblick hade båten vattenfyllts. Tiden för olyckan har ej exakt kunnat angivas, men ungefärligen omkring kl. 1/2 6. Olycksplatsen utpekades mellan Ormsjöns båda holmar - Harholmen och Tingsholmen- den senare sitt namn efter de byating, som där fordomdags skola ha hållits - och på ett avstånd av icke fullt hundra meter från den sistnämnda. Enligt de uppgifter, som lämnades till en av ortens lokaltidningar, Västerbottens Folkblad, vid tiden för händelsens återgivande i dess press, skulle olyckans orsaker varit
föremål för allmän diskussion och teorierna varierat. En senare verkställd undersökning gick ut härifrån men kunde aldrig helt förklara händelseförloppet och olyckans tillkomst. En version av förloppet och som verkar tillförlitlig skulle gått ut på, att båten plötsligt törnat mot en isbarriär och där girat till. Härvid skulle relingen pressats under vatten, och båten börjat vattenfyllas. Enligt en annan teori höll man före, att båten vattenfyllts genom något hål i botten. De räddade uppgåvo, att ingenting ovanligt förekommit i båten, då olyckan inträffade. "Alla sutto lugna, då vattnet med ens forsade in. En länspump fanns tillkopplad motorn, men den förmådde inte hålla undan vattenmassorna. Inom några få ögonblick började båten sjunka och samtliga ombordvarande kommo i vattnet". Båten sjönk "som en sten".
Om den fruktansvärda kamp för livet det här var fråga om under de hemska sista ögonblicken i olycksstunden, hava de räddade vetat berätta. "Somliga togo ett språng ut i vattnet mot närmaste iskant, dit avståndet var 20 meter. Somliga togo sikte på en liten holme, som låg ungefär 100 meter från olycksplatsen, och sökte simmande nå fram. Andra åter sjönko med båten och kommo aldrig upp igen". Båtens förare Tage Persson simmade i sina tunga gummistövlar fram till holmen och kravlade sig i land, där han sedan omhändertogs av de tillstädeskommande. Även många av de simkunniga voro i en fruktansvärd belägenhet till föjld av den tunga utrustningen. Att med ränsel på ryggen och iklädd långa gummistövlar klara sig länge i det iskalla vattnet måste även för en simkunnig innebära en alltför stor påfrestning. Härtill kom, att de icke simkunniga klängde sig fast vid de simkunniga och drogo dem med sig ned i djupet, en för övrigt vanlig företeelse i enahanda fall.
Albert Lindman har berättat: "Utan någon föregående varning började båten plötsligt vattenfyllas. Det föreföll mig, som om båten framförallt tog in vatten akterut. Vi reste oss och iakttog under några ögonblick händelsernas snabba utveckling. Så med ens började båten sjunka hastigt. Då kastade vi oss samtliga ut i vattnet. Jag tog några simtag och fick tag i ett par ryggsäckar, på vilka jag kände, att jag kunde hålla mig uppe. Något senare fick jag också fatt på en tredje flytande ryggsäck, som jag högg tag i. Säckarna hade god bärförmåga. Runt omkring mig kämpade mina kamrater för sina liv. De ropade högt på hjälp och även jag skrek. En del försökte simmande ta sig fram till en isbarriär i närheten, men isen var för svag och gav intet ordentligt fäste för händerna. En efter en såg jag mina kamrater försvinna i djupet. Det var fruktansvärt. Själv var jag urståndsatt att lämna någon hjälp . Var och en kämpade sin kamp för livet i det iskalla vattnet. Fem av mina kamrater lyckades emellertid taga sig upp på den sjunkna båtens motorhuv - sjön var nämligen inte djupare på olycksplatsen än att de stående på huven kunde hålla huvudet ovan vattenytan. En av de nödställda, Tage Persson, försökte simmande ta sig fram till Tingsholmen och det lyckades. Axel Sjögren, som följde honom på färden, sjönk emellertid ganska snart, troligen drabbad av kramp. Allt fler och fler dukade så småningom under. Visserligen gjorde våra kamrater i land allt vad de kunde för att så snabbt som möjligt bringa hjälp, men då de kommo fram, hade de allra flesta gått till botten. Det var hemska stunder, vi upplevde. Vi sågo hjälpen komma allt närmare. Ibland föreföll det mig, som om jag kämpade en hopplös kamp, men döds-faran gav nya krafter och så äntligen blev jag uppdragen ur vattnet".
Olyckans orsak
Olyckans orsak började man redan olycksdagen att utreda, varom redan antytts, men full klarhet kom man aldrig till. Ortens landsfiskal, B. Nordin, gav följande förklaring: I isen, som ännu täcker sjön, hade bildats en ränna, där båten kunde taga sig fram. Båten gick med rätt stark fart i denna ränna, när den plötsligt nådde fram till en utskjutande iskant, för vilken båten måste göra en kraftig gir. Strax efteråt inträffade olyckan. Båten, som genom den starka farten grävde ned aktern rätt djupt i vattnet, fick slagsida, tog in vatten och sjönk genast. Samtidigt tvärstoppade den, och maskinföraren Tage Persson slungades framåt och hamnade 3 å 4 meter ute i vattnet. Han lyckades sedan rädda sig i land på en holme.
Sedan man fått upp båten och pumpat den läns, drogs den upp på land för vidare undersökning. Det visade sig, att den icke hade några läckor. Enligt landsfiskalens mening skulle båten varit byggd för strandrensningar. Den var mycket rank och synnerligen riskabel att ge sig ut med på öppen sjö, men något förbud att använda båten till personbefordran förefanns ej. För att pröva båtens bärkraft gjordes experiment med att taga 21 man uti båten. Det visade sig därvid, att det ytterligare fanns gott om plats i den. Avståndet från högsta vattenhöjd till relingen var åtminstone 21/2 dm. Båten var också av ganska kraftig typ 6 meter lång och 1,80 M. bred. Vidare var den försedd med spel i aktern. Men dylika båtar bruka ibland gräva ned sig i aktern, vilket kanske förklarar, att vattnet forsade in akterut. 23 personer hade tagits ombord och voro samtliga ombord, då olyckan inträffade.
Mot den från undersökningen lämnade uppgiften, om att båten skulle var läck, står dock en annan uppgift från en ombordvarande att båten under färden skulle tagit in vatten, så att en av de sedan drunknade upprepade gånger skulle ha påpekat, att båten tog in vatten och att den automatiska pumpen icke fungerade. Något fel på pumpen uppgives med bestämdhet ha förelegat, men om detta i och för sig kunnat förklara olyckan har ej kunnat avgöras. Det är icke meningen att här ingå på någon diskussion ifråga om pumpens funktion eller ej, men det förefaller efteråt onaturligt, om en ombordvarande sagt sig tro, att det vore fel på länspumpen utan att haft belägg för att båten tagit in vatten. En av de efterlevande hade också sagt, att "pumpen går inte utan står stilla". Det sade han, emedan vattnet kom in. Enligt en uppgift skulle båten gått med stigande vatten 11/2 km. och därav förstod man, att båten var gles. En av de räddade, om jag ej tar fel en av bröderna Västerlund, trodde, att en läcka uppstått, när båten gick över flottbommen, men föraren Tage Persson höll före, att båten var gisten. Han hade också måst täta den med trassel. Här stå olika meningar, och det torde ej löna sig att nu försöka få en fullgod förklaring på själva orsaken till båtens undergång. För ett förebyggande i framtiden av dylika katastrofer hade det dock varit värdefullt om det gått att få fullständig klarhet om förloppet och orsaken.
En särskild inspektion förrättades, enligt mig lämnad uppgift, onsdagen efter olyckan, då Ormsjö besöktes av flottningschefen Nylen från Sollefteå, Statens skogs- och flottningsinspektör O. Wallner från Stockholm samt fartygsinspektören kapten J. A. Ludvigsson från Sundsvall. Ångermanälvens flottningsförenings motorbåt, vilken förolyckats, blev underkastad en grundlig undersökning. Efter besiktningen förklarades enstämmigt, att olyckan måste hava orsakats av att båten varit för hårt lastad. Den skulle ej heller vara byggd för persontrafik utan endast för användning vid s. k. strandrensningar. Den ansågs vid inspektionen vara felfri, stark och tät. I det telegram, som efter denna inspektion tillställdes T. T., uppgavs därjämte, att enligt gällande lag äro alla fartyg fritagna från inspektion, vilkas längd understiger 10 m. och icke föra passagerare i trafik. Den båt det här gällde uppgavs vara endast sex meter lång. Fartygsinspektören Ludvigsson ansåg dessutom, att om en framställning hade gjorts att få använda båten i passageraretrafik, skulle den kunnat få rättighet att medföra 10-12 personer utom två mans besättning eller högst fjorton personer tillsammans. Att denna förklaring sedan ej kom att överensstämma med andra uppfattningar, varom nyss är delvis redogjort, utan kom att åtskilligt divergera med de allmänt rådande teorierna, kan endast konstateras.
Sista färden till hembygdens griftgård
De förolyckades sista färd från hembygden till Dorotea kyrka, där jordfästningen skulle äga rum söndagen den 24 maj, försiggick under värdiga former och mycket stor tillslutning, ehuru det skedde på en vardag torsdagen den 14 maj. Sorgetåget, som utgick från Ormsjö by någon gång på f.m. utgjordes av sju hästskjutsar å vilka kistorna, omsvepta med den blågula flaggan, placerats. Vid avfärden sjöngs den gamla hemfärdssången "Jag är en gäst och främling" och komminister Alfr. Guldbrandzen i Dorotea förrättade bön. Hemmabyns skolbarn sjöngo "Närmare Gud till Dig" och som gav
ett klart uttryck för stundens allvarliga tankar. Färden till kyrkan och griftegården därinvid blev lång och tog närmare sex timmar i anspråk, de många milen och den värdiga takten tillät ej hastig framkomst. Även den omständigheten spelade här in, att vid passerandet av de olika byarna under färden mycket folk mött upp för att vinka ett sista farväl i tanke och bön. Det måste bevaras åt eftervärlden, att bybefolkningen från en flera kilometer avlägsen by från allmänna landsvägen, där sorgetåget drog fram, kommit fram på sin skogsstig och fattat posto vid vägen med florbehängd flagga för att bringa en sista hälsning. Vid infarten till Dorotea samhälle mötte en skara uppgående
till närmare 500 personer, däribland kyrkoherde Jonason och komminister Möllerberg, vilka kommo för att prestavera återstoden av färden fram till kyrkan. Komminister Guldbrandzen hade sedan avfärden från Ormsjö varit med i processionen hela tiden. Under klockringning från kyrktornet fördes kistorna fram till kyrkans huvudingång, där de nedsattes, och en kort andaktsstund men med högtidlig prägel hölls av kyrkoherde Jonason. Akten in-leddes med den för stunden väl valda psalmen "Den korta stund jag vandrar här". Med text ur Matt. 26: 38, 39 kommo kyrkoherdens ord att omsluta huvudtanken "Livets allvar inför dödens verklighet". "Det var", sade officianten, "Frälsarens ord, då mörkret sänkte sig tungt över honom, smärtornas man. Ångestens mörker lade
sig tungt över hans själ. Han hade vandrat vägen, som hans fader hade utstakat för honom och han var medveten om, var vägen skulle sluta - på korset. Det var då, som smärtan tog sig uttryck i den sucken: min själ är djupt bedrövad, bedrövad till döden. Men han visste, att den väg, som utstakats för honom icke var meningslös, och det var detta som gav honom kraft att bära sin börda, att uthärda det bittra och svåra. Han böjde sig under sin faders vilja, och förhoppningen, vissheten om att hans öde styrdes av en högre makts händer kom till uttryck i orden: dock icke såsom jag vill, utan såsom Du vill. Skola vi också kunna gå den vägen, så måste vi söka kraft hos honom att bära sorgen och lidandet, även när sorgen synes oss outhärdlig att bära. Mannen från Getsemane, Jesus Kristus, av honom kunna vi få förklaring på livets dunkla gåtor och om vi lärt känna honom och tro på honom, blir Jesu visshet även vår. Vårt arbete, vår nöd och vår död står under Guds kärleks vilja, så att vi även i de svåraste stunder kunna lasta våra bekymmer och sorger på honom och säga såsom Jesus: ske Din vilja. Då våga vi också tro på honom, som är uppståndelsen och livet, och som gått före oss till himmelens land och berett rum i huset med de många boningarna. Då kunna vi trots livets tillintetgörelse i döden tro
på ett evigt liv och en uppståndelse. Herren give oss, att också vi måtte kunna ha denna enkla tro på evigt liv, som aldrig dör, och att vi i himmelen kunna få möta dem, som gått före oss till Faderns boningar."
Kyrkoherden berörde i fortsättningen av sitt tal den stora och svåra sorg, som drabbat bygden och särskilt då dem, som stått de hädangångna nära, och fortsatte:
"Vi människor, vi kunna inte trösta. Vår tröst förmår litet, även om deltagandet här kommer till mötes
från by och samhälle, ja, från hela vårt land. Den tröst, som verkligen kan hjälpa oss att bära det tunga och det svåra, den kan endast Han skänka, vår levande Herre och Frälsare. Döden kommer även till oss. När och hur det sker, det veta vi icke. Give då Herren, att vi måtte vara beredda, så att den dagen icke kommer oss för hastigt uppå, utan att vi kunna få möta Honom, som gått före oss till livets land."
När kyrkoherden uttalade tröstens ord, kunde nog alla instämma i vad då sades: människors tröst förmår intet. Men också häri, att i sorgen har trösten från människor visat sig vara både stor och varm i by, församling och land. Detta har varit till stor hjälp. Efter bön, välsignelsen och psalmsång slutade akten och kistorna fördes till det närliggande gravkapellet, där de placerades i avvaktan på jordfästningen söndagen den 24 maj. Sist sjöngo de församlade "Bred dina vida vingar". Sången gav ett bestående slutintryck i den stilla vårkvällen. De förolyckades stoft fick så i kyrkans hägn bida begravningsdagen.
Minnessten över dom omkomna.
Arr och spelas av Stig-Erik Karlsson
Uppgifterna har hämtats ur "Minnesskrift över Ormsjö-olyckan 1936"